Ulrika Ehrensvärd

Slåss för andra

Varför är jag en fena på att slåss för andra, men inte för mig själv? Det undrar jag ibland. I hela mitt liv har jag varit fena på att kämpa i olika samhällsfrågor. Som barn minns jag hur jag hatade pälsar. Jag grät över persianlammen, som drogs ut med sugklocka ur tackans livmoder för att fina damer skulle få en förstklassig vinterkappa. Det vapen min ett år yngre bror och jag då hade var att rita pilar genom kinden på pälsmodellerna i lördagstidningens reklamkampanjer.

I tonåren gav jag mig in i kärnkraftsdebatten inför folkomröstningen 1980, och då naturligtvis på motståndarsidan, där jag fick rejält mothugg av de moderata skolkamraterna i majoritet. Av vår samhällskunskapslärare fick jag och en klasskamrat, som var kärnkraftsförespråkare, uppgiften att föreläsa om energifrågorna för klasserna under oss. Vid ett av besöken möttes jag av kampanjknappar för kärnkraft hos samtliga elever. Trots den stress som denna mur av motståndare framkallade, stod jag kvar och redogjorde för de förnybara energikällornas fördelar.

På det personliga planet var jag dock inte lika framgångsrik. Jag bar mina gröna och proggiga fältbiologskläder, där jag hade min värderingsmässiga tillhörighet, bland detta borgerliga näste som var mitt högstadium. Samtidigt skämdes jag, men inte vågade jag be om Gul & Blå-jeans och Lyle & Scott-tröjor, som de andra ungdomarna hade. Inte heller hängde jag på mina klasskamrater på balla fester eller följde med dem hem efter skolan. Flitigt satt jag på min kammare och läste, när jag inte engagerade mig i Fältbiologerna eller inom partipolitiken, där jag kämpade för en bättre miljö.

Sista året på gymnasiet kom obalansen i mitt liv i kapp mig. Plötsligt gick det upp för mig att mitt eget liv inte hade känts viktigt under min uppväxt. Det som varit angeläget hade i stället handlat om att vara ett stöd i familjen, så att min autistiska bror inte skulle rymma eller förstöra saker, att han skulle få hjälp att ta på sig kläderna eller stimulans för att komma ur sina fixeringar. Trots att han flyttade till gruppboende när jag var elva år och bara periodvis var hemma, hade min självkänsla redan formats efter de år som gått.

I dag är jag medveten om problemet och vi talar ofta om det hemma. Jag har jobbat mycket med att hitta min egen vilja och försökt lära mig lyssna till mina egna önskemål. Nu har jag moderiktiga kläder och följer ofta med mina vänner ut på upptåg. Ändå sitter känslan där som sten: Jag är inte viktig!

Nyligen har jag börjat frilansa som journalist. På många sätt är jag som klippt och skuren för uppdraget. Jag kan ta mig an vilket problem som helst, bara jag känner att det också gynnar andra, och strida för rättvisa tills ögonen blöder. Inom mig känner jag hur mammas kamp för min handikappade bror glöder och värker och att jag är en del av den kampen.

Ibland känns det bittert att vara 42 år, singel och sakna egna barn – till stor del för att jag inte kan värdesätta mig själv. Samtidigt gläder jag mig åt att kunna vara en kraft för andra. Tänk hur många människor som vill förändra sin tillvaro, men varken har energin eller vet hur de ska gå tillväga. Att ofta få känna sig privilegierad och lycklig är kanske gott nog!

Ulrika Ehrensvärd