Towe Paqualin

Assistanstyrket måste få ett ansiktslyft

Det är tidig morgon någonstanns mellan vinter och vår. Jag har precis lämnat min Krigare på förskolan. Rullstolen är tung att köra såhär års och längtan efter barmark dominerar alla andra känslor. Det är vad jag tänker på när jag går ensam hem igen.

Jag avbryts i mina tankar av några barn längre fram på gatan. De är i tidig skolålder och på väg att påbörja skoldagen. Jag förmodar att barnen består av en syskonskara och att dem själva klarat av morgonbestyren utan någon vuxen till hjälp. Mellankillen låser dörren och även från håll avläser jag en stolthet i hans ryggtavla. Stolt över förtroendet att själv få äta frukost i lugn och ro för att sedan gå till skolan några hundra meter bort. Genast skenar mina tankar iväg igen till framtiden och min egen dotter. Hon som sitter i rullstol och inte kan ta sig ut från huset själv. Hur kommer hennes självständighet få stoltsera i samma ålder? Hur ska jag kunna ge henne förtroende och fritt utrymme att växa?

Alltid en annan person närvarande. En förälder som brer smörgåsen, hjälper till på toaletten och skjutsar hela vägen in i skolan där nästa person fortsätter. Så kommer dagarna troligtvis se ut. Och det är verkligen inget nederlag att ha någon vid sid sida för att utöva självständighet. För även om min dotter i framtiden kommer behöva en assistent så betyder det inte att hon är bunden till någon annan. Men för att vara fri och självständig kommer det krävas en person där någonstans nära. Någon som precis som jag kan avläsa hennes allra mest finstilta detaljer för att hjälpa till på behörigt avstånd. Någon som känner henne utan och innan för att se när det är dags att kliva ett steg framåt eller bakåt.

Jag minns plötsligt förra våren då jag mötte en gammal bekant på stan. Min bekanta berättade att hon jobbade som personlig assistent men inflikade snabbt  att det bara var tillfälligt. Hon jobbade för att det var bra lön och skulle sedan åka utomlands eller plugga.  Jag sa ingenting om min dotter.

Jag läser ofta andra handikappmammors statusuppdateringar på facebook. Var och varannan vecka läser jag om assistenter som sagt upp sig efter att bara ha jobbat en månad. Assistenter som omsorgsfullt valts av en kluven förälder för att sedan ha vaggats in i barnets rytm under en tuff period. Assistenter som sedan går vidare utan att blinka. Vi har aldrig haft assistans till vår dotter och jag vill nu inte svartmåla en hel yrkesgrupp. Men när blev assistantyrket ett slit-och-släng-projekt?Har det alltid sett ut såhär för våra funktiosnnedsatta runtom i landet?  Jag inser givetvis att många älskar att jobba som personlig assistent och får en långvarig vänskap med sina brukare. Precis som det bör vara. Har själv träffat fantastiska assistenter till goda vänner som sitter i rullstol. Personer som synkat tillsammans och deras närvaro har varit knapp märkbar. Det är ett komplext yrke att ständigt finnas vid någons sida utan att märkas för mycket. För att inte tala om konsekvenserna av vad en uppsägning innebär för familjen. Jag anser ändå bestämt att yrket idag är i behov av ett ansiktslyft. Statusen för både våra assistenter och brukare måste höjas. Det måste gå från att bli "i väntan på något bättre" till att närma sig en livsstil och stolt yrkesval. Som assistent lever man trots allt nära en annan människa dygnet runt och man måste vilja vara där. Inte bara råka finnas där utan verkligen vara där.

Som närstående kan jag bara lova att assistantyrket är spännande, omväxlande och utvecklande. Att få jobba med min dotter kommer att vara en gåva. Det är ett yrke som både kräver och ger ödmjukhet och empati. Men det kan även vara ett påfrestande yrke med många lyft och andra tunga stunder. En vanlig dag på jobbet kan variera från att följa sin brukare på en Bruce Sprinsteen konsert till att nästa dag hantera ångest och ilska.

Det enda tips (som även är en innerlig önskan) jag kan ge dig som funderar på att välja att jobba som assistent är att fundera ännu en gång. Du kommer att vara den viktigaste personen som finns i någons liv.

Jag har idag inget konkret svar på hur vi ska lyckas höja statusen annat än att jag efterfrågar en diskussion. Hur höjer vi statusen?

Towe Paqualin