Linnea Åkerlund

Äntligen hemma

Så är jag nu här till sist. Det är lite utav en hemlig dröm som har gått i uppfyllelse i och med min nya roll som krönikör här på Funkaportalen.

Det är så att MMC:are tenderar att ha väldigt dåligt lokalsinne - att hitta och orientera sig. Jag är inget undantag.

Jag gjorde praktik på ett sjukhus i fem veckors tid för lite mer än ett år sedan. Varje dag skulle jag ta mig till källarplan och lokalisera mig fram en BRA bit genom kulvertarna till omklädningsrummet och det var verkligen ingen enkel match. Vissa dagar gick det rätt bra men jag var tvungen att göra en liten karta. Inte för att det alltid hjälpte; den var ganska slarvigt och hastigt gjord.

Ibland gick jag ju i min egna lilla värld och hux flux så var jag på fel spår. Jag märkte att det var lite svårare att hitta till avdelningen från omklädningsrummet än tvärtom. Det där med att tänka baklänges när man gick ut istället för in hjälpte inte heller. Vid ett eller två specifika ställen nere i kulvertarna fick jag alltid tänka efter och prova mig fram.

Riktigt drygt var det då jag slog följe med annan praktikant på avdelningen. Ett antal gånger fick jag känna mig dum för att jag gick åt helt fel håll helt plötsligt. Och morgnarna tenderade att vara ganska stressiga eftersom jag hade rätt kort om tid att ta mig ned i kulvertarna, byta om och ta mig upp på avdelningen.

Men det kan vara ännu värre. Min pojkvän bor i ett område där tre hus ligger bredvid varandra efter vägen och är exakt likadana. Innan jag lärde mig kolla vad som fanns i närheten av huset för att ha något riktmärke att gå efter hade jag gått in i fel hus…

När jag var i Barcelona och skulle åka in till stan alldeles själv ritade min väninna en otroligt detaljrik karta åt mig, då gick det väldigt bra att hitta. Jag skulle först hitta till metron och sedan kliva av på rätt ställe, det var svettigt - men jag klarade det tillslut!

Dock blev det svårt att förklara var tusan jag stod när jag kommit upp från tunnelbanan eftersom det fanns minst sex utgångar att välja mellan och de personer jag bad visa mig rätt utgång kunde knappt engelska.

Jag har till och med svårt att hitta hem till mig själv. För varje gång jag flyttat har det tagit några veckor innan jag lärt mig var fanken jag exakt bor och hur jag enklast tar mig fram och tillbaka från stan. Men efter ett tag sitter det som berget.

Jag är däremot inte det minsta rädd för att gå vilse, och tur är väl det.

Linnea Åkerlund