När man inte är en genomsnitts-svensk
Sverige är ett fantastiskt land på många sätt. Vi svenskar är ett präktigt, ordentligt folk. Vi har ett samhälle som tar hand om de flesta. Vi har skapat lagar och regler som alla ska följa. De flesta gör det också.
Ofta tänker jag att man ska vara glad att man är född i Sverige. När jag på TV såg handikappade barn på barnhem i Rumänien sitta i sin egen urin när jag var liten tänkte jag det. När jag bodde i mögliga, dragiga hus i Skottland tänkte jag det.
När jag blir galen på byråkratin och myndigheternas fyrkantighet i Sverige tänker jag ändå att , jag är glad att jag är född i Sverige, för jag har det bra. Jag är glad att min syster är född i Sverige, för hon behöver inte sitta i sin egen urin på ett hem. Jag är glad att min bror är född i Sverige för om han varit född i ett mindre utvecklat land hade han inte överlevt sin egen födelse.
Trots det så är ju allt som bekant inte perfekt. Under mina år som personlig assistent åt min syster blev jag smärtsamt medveten om detta. Om mitt jobb ’endast’ hade inneburit att ta hand om min syster med allt vad det innebar så hade allt varit ganska mycket frid och fröjd. De svåra stunderna föregick oftast av den kontakt man oundvikligen måste ha med myndigheterna om man bor i Sverige. Speciellt om man inte är en ’genomsnitts- svensk’ utan en person som avviker från genomsnittet som min syster gör.
Min mamma säger att som förälder måste man vara konsekvent. Ha en eller två regler och hålla sig till dem. Då funkar de reglerna. Det kanske även borde gälla ett lands regler. Ok, så kanske vi behöver några fler än en eller två. Men vi har tusentals. Sveriges Rikes lag, lagboken, har över 3000 sidor, men trots att den är så tjock rymmer den inte alla lagar i Sverige. Lagboken är bara en sammanställning av de mest aktuella och använda lagarna.
Den enda lag som jag har riktigt bra koll på (förutom de självklara som att inte mörda, stjäla eller köra för fort förstås) är lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.
Det har jag för att jag var tvungen att ha något i ryggen när jag pratade med handläggare på Uppsala kommun. Min erfarenhet är att det är människor med stort maktbegär och lite empati som söker sig till sådana tjänster. På Uppsala kommun finns det en stor mängd av utredningar av min syster. För varje gång någon förändring sker i hennes vardag måste detta utredas.
Tänk dig själv att du skulle bli utredd varje gång du vill åka på semester, flytta, ta en taxiresa utanför kommungränsen, eller gå en målarkurs. Du ska fylla i blanketter gånger hundra, redogöra för samma saker igen och igen (även det som inte förändrats sen sist), och bli misstänkliggjord. Bara för att få göra sådant som andra tar för självklart. Sådant som lagen har gett dig rätten till. Men sådan är verkligheten om man har ett funktionshinder.
Ibland orkar man helt enkelt inte bråka, det tar för mycket energi. Energi som behövs för annat. Men då är det samhället som bryter mot sina egna lagar.
Frida Blomgren