Frida Blomgren

Särskilt sällsamma systrar

En dag kommer de där stunderna i hennes soffa troligtvis att komprimeras till ett enda sammansatt minne. En tidsera. Den sista. Soffan som hörde ihop med min, en del av en tvåsamhet.

Med henne hittar jag glädje och inspiration. Hennes sinne är stort och sträcker sig över många gränser. Kärleken finns alltid där i hennes varande. I hennes styrka har jag många gånger hämtat min. Om hon orkar, orkar jag. Om hon förlåter, förlåter jag. I det fysiska livet är jag större, starkare, friskare. I det sinneliga är hon min eviga läromästare. Evig, för i livet blir man aldrig fullärd. Inte hon, inte jag. Inte någon.

Länge var jag hennes förlängda kropp. Allt jag kunde göra gjorde jag så gott jag kunde. Ändå räckte det aldrig, för mig. För henne var det säkert mer än nog. Jag ville ta bort hennes onda, hennes frustration. Jag skrev, jag grät, och jag accepterade. Länge när hon speglade mig, blev jag rädd. Att våga putsa och titta bakom var svårt. Men nu, när jag behöver en paus, vilar jag hos henne. I hennes blick får alla delar av mig plats.

Ändå finns det något som stör. Som naggar mig i kanten, som jag inte kan hålla ifrån mig, fast jag vill. Samvetet. Som fortfarande säger att det inte räcker. Att jag borde vara mer närvarande. Där hon är. Bilen och vägen, lämna de andra jag älskar för bara en liten stund av min tid. Det kollektiva medvetandet och dess värderingar styr dessa tankar. De har inte fötts av mig, men jag adopterar dem. Låter dem finnas där och stillsamt skava.

Kanske är det också synen av henne nu. Kroppen som förtvinar, försjunker. Tröttheten. Allt som oftast försvinner hon bort i en annan dimension bara en kort stund efter min ankomst. Det är svårt att värja sig emot. Jag lever här, jag har mitt liv i denna världen. Hon utlever så många timmar av sitt någon annanstans, på någon annan plats.

Men ändå, när jag kliver in. Närvaron i blicken och leendet. Varje gång, denna snabba kontakt. Hennes sätt, ett tyst samförstånd. Leendena och blickarna är hårdvaluta, hon slösar inte på dem. Inte längre. De gör dem allt så mycket mer värdefulla, och jag sparar dem alla. På en särskild plats, där kroppspulsådern är som starkast.

Sen sitter vi där tryckta mot varandra, två särskilt sällsamma systrar. Vi kan sitta så länge. Jag vilar då, och laddar. Och jag tror att hon gör samma sak. Rör jag mig så markerar hon, kanske kommer det ett svagt hummande. ”Sitt kvar kära syster, jag är inte klar med dig”.

Blanka, klara tankar kommer till mig då. Om medmänsklighet och humanism. Om vad jag vill göra med mitt liv. Älska, skriva. Om att vara sann.

Och jag känner mig så tacksam, så oerhört tacksam. 

Frida Blomgren