Andreas Cederbom, krönikör på Funkaportalen, foto.

Vem är jag?

Jag är en livsnjutande akademiker som jobbar som tillgänglighetsexpert.

Andreas Cederbom

Jag skriver om vilka konsekvenser politiska beslut kan få och varför jag faktiskt vill ha olikfärgade strumpor.

Funktionshinder en social magnet med två poler

26 september 2007, klockan 11.00

Det finns ett stort antal olika organisationer för olika grupper med funktionshindrade. Som synskadad blev jag inskriven hos SRF (Synskadades Riksförbund) redan som femåring. Mamma gjorde förståss rätt, oavsett vad jag tycker om SRF idag så fick jag chansen att se att jag inte var ensam om mitt funktionshinder, jag fick chansen att förstå mitt funktionshinder och att tackla det på ett bra sätt.

De olika organisationer som finns för funktionshindrade personer har ofta två ben att stå på. Det första benet är det politiska, där man driver sina frågor. Det andra är det sociala, där man utgör en samlingspunkt för personer med samma funktionshinder. Båda benen är viktiga.

I vuxen ålder har jag hamnat i ett läge där jag någon gång per år deltar i en aktivitet som ordnas av någon av de olika synskadeorganisationer jag är med i. Det finns betydligt fler möjliga aktiviteter att gå på, men för mig passar det bra med något enstaka tillfälle per år. Det känns lagom för mig men är givetvis högst individuellt. Detta är utomordentliga mötesplatser, alla som är där har ju funktionshindret gemensamt. Möjligheterna till erfarenhetsutbyte är oerhört viktiga. Men samtidigt som vi har funktionshindret gemensamt så ser våra handikapp oerhört olika ut.

När jag deltar på sådana aktiviteter blir jag alltid lite betryckt. Visst, vi har funktionshindret gemensamt, men samtidigt är det en enorm skillnad från individ till individ hur vi hanterar våra funktionshinder. Det finns de som man nästan inte märker funktionshindret på (och de kan lika gärna vara helt blinda som synsvaga), och så finns det de vars hela liv kretsar kring funktionshindret, där hela det sociala kontaktnätet finns på dessa träffar och där världen utanför är lika främmande som livet på månen.

Samtidigt som funktionshindret ger oss ett socialt nätverk nästan till skänks så skapar det också en distans till resten av världen. Det är bekvämt att röra sig med personer som har liknande problem, men samtidigt blir världen så mycket mindre.

Mycket av min barndom gick ut på att inte vara handikappad i en seende värld. Mitt funktionshinder accepterade jag, men inte att det skulle innebära ett handikapp. De sociala träffarna inom olika funktionshinderorganisationer är viktiga, men de får inte bli hela vardagen. Lika lite som vi tycker om dagens ”proffspolitiker” som aldrig stått på ett verkstadsgolv, lika lite vill vi ha ”proffssynskadade” eller ”proffsdöva” eller några andra som är proffs på att vara funktionshindrad, eller kanske snarare proffs på att vara handikappad, för det är ofta där det hamnar.

Vi måste se till att funktionshindrade barn och ungdomar får ett socialt kontaktnät med andra funktionshindrade. Men vi måste också se till att funktionshindret inte blir en kraft som fjärmar dem från resten av världen. 

Andreas Cederbom

Alla krönikor av Andreas

VILL DU BLI KRÖNIKÖR?

Funkaportalen är öppen för fler krönikörer. Om du vill skriva - kontakta redaktionen.

Jag vill bli krönikör!

Funkaportalen drivs av Stiftelsen Funka   |  E-post: redaktionen@funkaportalen.se   |    Kontakt   |   Om webbplatsen   |   Webbkarta